Utlämnad i kylan efter ofrivillig pillertripp…

Älskade, älskade måndag! Bästa dagen i veckan… ger alltid en ny chans och nya möjligheter. Ja, det gör ju iofs varje dag, men måndagar känns liksom extra magiska på något sett..

Förra veckan var lätt sagt en riktig skitvecka, som bara blev mer och mer skitig liksom. Fast hade jag använt mig av mitt normala sunda förnuft och ifrågasättningar, så hade jag i alla fall kunnat undvika vad som nu resulterade i en lång frånvarande och avskärmande panikångestattack…

Att gå till jobb trots feber, förkylningar, bihålsinflammationer och annat liknande brukar inte vara några problem. Kommer jag bara på plats så går dagen liksom av sig själv, ihop med några Alvedon eller Ipren, man är ju inte döende liksom.
Alvedon vet jag är paracetamol, och nu hade jag tabletter som istället hette Paracetamol, och dessa tog jag ju för givet att de var samma som vanliga Alvedon, och tryckte in i skallen två och två med några timmars mellanrum. SMART!! Under TVÅ dygn!!

Jag är inte glad för tabletter, medikamenter av något slag, och drar mig in i det sista för att använda mig av något.
Men nu var jag i ett sånt läge där jag var tvungen att gå förbi detta för att överleva.
Från fredag kväll, upp en runda på natten, hela lördagen, lördag kväll, lördag natt så klart, och till sist söndag morgon innan jag kollade av Fass på nätet vad de här paracetamol-pillerna egentligen var! Dom hette ju inte bara paracetamol… och det där andra visade sig vara så mycket mer än vad jag hade trott (dvs inget speciellt). Ämnet förvandlades till morfin i kroppen!!
Tjoho… här hade jag gått och vatt stenad i ett dygn, underbart, NOT!!

Min kropp är jättekänslig mot alla förändringar som får den att tycka att något inte är som det ska. Ofta räcker det med en kopp kaffe för att trigga igång något slags panikångest. Tramsigt, jobbigt?!? Ja, jag vet att det inte är nåt farligt, men säg det till hjärnan liksom. Så snacka om reaktion nu på detta helt nya ämne som bara spreds över mitt ”land” som ett nytt slags virus.
Jag får så klart skylla mig själv som inte kollade upp vad jag stoppade i mig… jävligt korkat! Men samtidigt vill jag varna för att ge bort av sin medicin till andra, utan att själv riktigt veta vad eller hur den fungerar.

Men! Idag är det ju då måndag… och jag tror att jag är avgiftad igen…
Synderna har i övrigt varit stora sen jul och nyår, och då pratar jag om matfrossa de lux liksom. Jag älskar mat! Och maten älskar mig, för den sätter sig direkt för att stanna. Men nu får det vara nya tag som gäller, så jag plockade med blandade känslor fram vågen för att se vad helvetesmånaden gjort med denna kropp, men det var riktigt positivt besked faktiskt. Halvt i chock, efter att flyttat runt vågen och vägt mig både i hall, kök och toalett, var jag tvungen att försöka fatta och ta in att jag faktiskt gått NER tre kilo sen i julas… trots alla utsvävningar! Helt sjukt… sjukt bra!

Detta gav då genast inspiration till att traska ner till gymmet, vilket jag egentligen inte riktigt hade tänkt med förkylningen som inte riktigt vill lämna, fast en liten lätt promenad på bandet borde ju ändå inte förvärra??
Hur som helst så drar jag på mig, stolt över att ”nu är jag på G igen”. Och sen kommer jag inte in!!
Det är sånt här dygnet-runt-gym där jag har egen plopp, och denna gav ingen reaktion alls… så där stod jag som ett fån och försökte om och om igen, tills jag gick hem, alla mina säkert 50 meter, igen!

Fast nu är klockan över åtta, och bemanning ska vara på plats, så dags för ett nytt besök!
Det är ju ändå måndag, och att skita i det jag nu satt mig för hade sabbat inspirationen för resten av veckan…