(Martin, om sitt liv fram till 2007)
Jag har förbannat lågt till tak.
Andas jag för fort eller för mycket tar syret till slut, slut i rummet där jag bor.
Sakta, sakta kommer jag att kvävas till döds medan grannkärringen springer i trappen och kastar sina stinkande soppåsar som om ingenting hade hänt.
Det var tio år sedan nu.
Tio långa jävla år sedan jag klev över livets så kallade ”mittpunkt” och klev samtidigt in i det andra kallar strax-efter-trettio-livet.
Jag förväntas gå som en zombie med döda ögon och sluta famla efter det där som ändå inte finns.
Hur man än söker och försöker.
Förväntas sitta rak i ryggen när jag äter.
Dom flesta klarar av det men jag har aldrig förstått hur dom kunnat bli så jävla skickliga.
Jag sitter som en gammal surgubbe, med ena armen om tallriken, som om någon jävel skulle komma fram och sno min mat.
I min generation håller vi in magen, till och med när vi är ensamma hemma. Det tär på krafterna.
Jag tillhör samma patetiska generation som alltid skyllt ifrån oss men som gapade och skrek ett litet tag för att sedan hålla käft ganska snabbt.
En generation som ganska fort packade in sig ovanpå den förra. Den glömda generationen.
Vi som aldrig fick det lika bra som våra föräldrar hade det. Fast så kanske det är med alla generationer endå…
När jag var betydligt yngre gjorde jag vad jag inte fick.
Precis som varenda annan snorunge i kvarteret.
Vi snusade vårt sura Generalsnus, rökte våra stinkande Prince och drack våra avslagna Pripps Blå bakom fritidsgårdens smutsiga baksida.
Fritidsgårdens framsida lyste välkomnande av lamporna från tomma pingisbord, hopsnickrade Coronspel och tisdagskvällens pedagogiska matinéfilmer.
Jag tröttnade.
Jag tröttnade på fredagskvällars discohångel och trevande läppglanskyssar.
Och gjorde som dom stora och tuffare pojkarna, startade ett punkband. Det lät för jävligt men var bland det roligaste jag gjort på länge. Med tiden blev vi faktiskt bättre. Sedan bättre och bättre och till slut förbannat bra.
Strax efteråt gick jag med i stadens lokala boxningsklubb. Eftersom jag då spelade i ett punkband var jag van att ta stryk men resolut som jag var på den tiden så vände jag situationen för att själv vara den som höll i själva given.
Dessa så melodiokra meriter gjorde mej till en mycket snabb och tveklöst orädd, nästan på gränsen till hänsynslös boxare. Något som gav utdelning i den sporten.
Efter 20 matcher med bara en jävla förlust lade jag handskarna, de svettiga handbandagen och tandskyddet på hyllan för att ägna all min fritid åt musiken.
Jag repade, spelade ute och spelade in.
Mina stackars föräldrar tyckte det var ett oändligt slöseri med tid som ändå inte inbringade några som helst pengar men samtidigt var de antagligen jävligt glada att jag höll mej borta från många jämnårigas hashstinkande ungkarlslyor.
Till slut brast det hela. När vi stod på tröskeln till att något, någon dag skulle hända fick jag faan nog.
Inte av musiken men av vissa personer.
Jag lämnade bandet på grund av personliga menings – skildaktigheter.
Hade det varit ett hårdrocksband som vi hade startat hade det hetat musikaliska meningsskildaktigheter men vi var ett punkband så jag föredrar att fortfarande säga personliga meningsskildaktigheter.
Sen hade jag tråkigt ett par år.
Jobbade, tog ett par bärs, nästan gifte mej och skaffade ett par barn.
Startade ett par nya jävla band, köpte förbannat mycket skivor och skruvade sedan ned den skylten.
Träffade en och annan ny kärlek som jag i min enfaldighet trodde jag skulle leva och tillbringa resten av det här förbannade pisslivet tillsammans med.
Allt för ofta lyckades jag själv tända på i båda ändarna. Bara för att återigen upptäcka att det smäller fortare då.
Så vart är jag nu då ? Känner mej skakad men inte rörd. Super mej snyggare och älskar min tjej. Sitter uppe länge på nätterna för jag har ingen anledning att gå upp tidigt på morgonen.
Att gå upp tidigt har aldrig någonsin varit min melodi, även om jag periodvis gjort så, bara för att jag trott mej vara tvingad till att göra det. Så är det inte. Det är mycket man tror att man måste göra, fast man inte behöver det.
Jag tittar nu mera ganska mycket på TV. Det har jag aldrig gjort förr. Jag har alltid ansett det som fördummande och ett mindre steg mot vår civilisations undergång. Men. Nu tittar jag på TV. Fan, jag betalar till och med pengar för att göra det. Trots all teknik som global television, det
globala internätet och Ryan Airs fånigt billiga jorden runt resor så känner jag mej ensam.
Inte i den meningen att jag inte har kompisar, vänner, hangarounds eller barn och en flickvän som tycker om mej. Utan någon annan, helt annan typ av ensamhet.
En ensamhet som är svår att sätta ord på.
Vissa definierar den sortens ensamhet som uppgivenhet, men så är det inte i det här fallet.
Hur skulle jag, som fortfarande har kvar mitt punkband, fortfarande sitter med en varm folköl i handen och fäller de flesta jag har kommit i dispyt med till backen med en rak höger kunna kallas uppgiven?
Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet uppgiven: utmattad; förbi; förtvivlad m.m. Det är jag inte.
Jag är skakad inte rörd. Kanske, är jag lite trött också.
Jag vet inte. Men kanske. Kanske dom där tio sista åren efter livets medelpunkt och dom femton åren innan har tagit lite på krafterna. I så fall vore det väl inte så förbannat konstigt, men då vore jag väl ha varit mer än rörd, än skakad idag.?
Martin Oi! A.K.A. Oiboy
Hjärnskakning e som förkylning
